Dag 23 – Sista kapitlet

Efter att ha vaknat och ätit ännu en nyinhandlad frukost satte vi igång med att packa en sista gång. Vi blev uppfyllda av en egendomlig känsla då vi tänkte på att detta var sista gången vi behövde packa ner våra tillhörigheter, och att vi nu kunde lämna allt vi inte omedelbart behöver eller vill behålla bakom oss. Snart kastade vi alltså upp våra ryggsäckar, som vid det här laget vägde 9 respektive 19 kg, på ryggen och checkade ut från resans sista hotell med 4 timmar till godo innan vårt flyg lyfte.

Efter att ha pungat ut närmare 20€ för RER-tåget till Aéroport Charles de Gaulle (CDG) kunde vi sätta oss i tåget och koppla av medan vi såg såväl mer bekanta ställen, såsom Par des Expositions, som mindre bekanta ställen susa förbi fönstret en sista gång. Väl framme vid CDG blev vi medvetna om flygplatsens storlek eftersom vi var tvugna att ta ännu ett tåg för att ta oss till rätt terminal. Eftersom vi var i god tid var vi tvugna att vänta en timme innan vi kunde checka in, men vi hade konstaterat att det definitivt är bäst att alltid vara på den säkra sidan.

Vi spenderade den timmen med att vandra omkring i de butiker som fanns, vilka inte var många, men vi lyckades ändå spendera timmen och, efter att ha stått i kö, checka in. Precis före säkerhetskontrollen hittade vi en duty-free butik var vi köpte presenter åt de väntande där hemma innan vi fortsatte till säkerhetskontrollen. Att ta sig genom säkerhetskontrollen visade sig ta längre tid än vi förväntat oss eftersom kvinnan framför oss hade en stilett i sin handväska. Vad tusan handlade det om?! Efter att hon blivit förd till bakrummet av säkerhetsvakter stora som gorillor var det vår, eller snarare Julias, tur att bli stoppade. Julia visade sig ha packat ner sin 150 ml solkrämstub som fanns i en enliters kylpåse i sin väska. Allting skulle ha varit OK om solkrämstuben skulle ha varit 100 ml och om Julia hade tagit ut fryspåsen ur väskan. Mannen som kontrollerade ”den misstänkta substansen” kastade hur som helst bara en blick på tuben och viftade oss igenom .

Våra kära InterRail-pass och en bråkdel av de tågbiljetter vi använt.

 Den tid som vi hade kvar till dess att flyget lyfte spenderade vi med att helt enkelt vänta. Efter att ha suttit i ett flygplan, som för övrig förde en massa mystiska ljud, i närmare tre timmar tog vi mark i Lettland, eller vid Rigas flygplats RIX för att vara mer exakt. Efter att ha hittat någonstans att äta, och ätit, spenderade vi en del av vår väntetid med att lalla runt i de duty-free butiker vi kunde hitta. En sak vi lärde oss var att olika flygplatsers säkerhetssystem inte är kompitabla. De presenter vi köpt med oss från CDG hade inte utlöst några som helst larm i CDG, men så fort vi steg in i vår första duty-free butik i RIX började stöldlarmen tjuta som bara den. Mannen i kassan, som säkerligen sett våra förvånade uttryck med hakorna i midjehöjd, sade: ”Det är ingen fara, jag vet nog att ni redan snattat från någon annan butik” följt av ett skratt.

Eftersom vi inte hittade något intressant att köpa i någon av butikerna, och började tröttna på att få vår trumhinnor spräckta varje gång vi närmade oss en in- eller utgång, satte vi oss snart vid vår gate för att vänta. Eftersom vi nu började närma oss Vasa såg vi en del bekanta som vi spenderade våra sista timmar på resande fot med.

Dårt plan tog mark i Vasa var vårt InterRail-äventyr officiellt över till de välkommen-hem hälsningar som vi mottog av alla de som väntat på vår återkomst.

Imorgon: Utvärdering