Tardi fokuserar på livet i skyttegravarna och hur de franska soldaterna hade det. Samtidigt väver han in några dikter från krigspoeter och visar hur det verkligen var.
Boken var lite hoppig och ibland undrade jag vem det nu handlar om. Men samtidigt som detta då inte var det bästa så var den ändå bra gjord och jag gillade hur han tog in dikter. Eftersom dessa är något som kan sända rysningar längs ryggraden. De handlar om hur hemskt det var, i början var allt patriotiskt men sedan går det neråt då de inser vad de gör.
Jag var inte imponerade av denna historia, men det var ändå en bra grafisk roman om första världskriget. Den visade sanningen om den hemska som pågick.
Jag gillade hur den visade kriget. Det hemska är inte alltid då man dödar fienden. Det är krig efter allt. Jo visst är det ofattbart varför det händer, men det är så det alltid har varit. Det hemska är då de dödar sina egna;
Först är det mannen som inte förstår franska då han är från Korsika och då han inte förstått en order döms han till döden. Det är mannen som i krigets början inte reser sig upp och hyllar Frankrike och som sparkas till döds. Det är den judiska soldaten som får ordern att ta ner ett illa luktande lik, en uppgift som alla vet kommer att få honom dödad. Det är soldaterna som försöker ta en skyttegrav, men måste vända tillbaka och som sedan bombas av sina egna för feghet. Det är kvinnorna och barnen som används som mänskliga sköldar och som blir dödade av de egna för det viktiga är fienden. Det är mannen som inte sprang fort nog och blir dödad senare. Det är sanningen om krig.
"I'm back. I got lost. In which trench, and for how much longer, the mud, the cold, the rats, the fear and the lice?
.gif)
